50 års kalaset - Kennel Boarhunters Great Danes

Go to content

Main menu:

50 års kalaset

Om oss
Mitt 50 års kalas - Kidnappningen - 1990
Denna berättelse har jag skrivit i GD-Nytt 4-1990. Den är definitiv värt att synas även på min hemsida. Jag skall härmed göra om den och berätta vad som hände både under och efter SKKs Internationella utställning i Malmö, våren 1990. Fast nu i en lite längre version.
Att vår framgångsrika blåa avelsgrupp placerade sig som Best in Show på plats 2 i finalen, som dömdes av Gunilla Fristedt Andersson, var givetvis mycket glädjande. 
Speciellt när vi visste att detta var gruppens sista framträdande under detta år. Två av tikarna, Farrah och Fairy, skulle ju paras och få sina valpar senare under året. Med denna BIS-2 placering avslutades en fantastisk segerrad, påbörjad 1988 på SKKs Internationella utställning i Sofiero, där vår avelsgrupp med Karat blev Best in Show för första gången. Denna första vinst är numera historisk .Fortfarande idag har ingen annan blå avelsgrupp blivit Best in Show på SKKs utställningar. 
MEN, det var inte på grund av avelsgruppens framgånger som jag alltid kommer att minnas denna dagen. Nej, det som hände senare på kvällen skulle bli ett minne för livet.
Direkt efter utställningen, väl och glad hemkommen till Södra Åby, firade vi BIS 2:an med kaffe och tårta. Monica Solvemark som ställde ut Ghostbuster i Malmö bodde hos oss under denna helg. Monica, som inte ingick i avelsgruppen, var ovanlig glad över gruppens framgång. Hon bjöd mig på den ena whiskyn efter den andra. I detta läge borde jag har blivit misstänksam, men jag blev ju inte det. 
Jag borde ha fattat att något var på gång redan under utställningen.( Det var ovanlig många hundar med Boarhunters prefix anmälda). Lite senare knackade det på ytterdörren. Ett gäng valpköpare stormade in i huset, satte en grön och kryllig peruk på mitt huvud, spökade ut mig med diverse saker, bindel över ögonen och tvingade mig sedan in i en väntade bil. 
Jag blev kidnappat! Att detta skulle ske en hel månad för min 50 årsdag hade jag absolut inte räknad med! Ulla och hennes gelikar hade slagit till! Nu åkte vi, jag fortfarande med förbundna ögon mot ett mystiskt okänt mål. Jag försökt att luska ut vart vi var på väg. Det var inte lätt. Guppiga och långsamma vägar byttes till snabba riksvägar. Järnvägsövergångar? Var vi på väg till färjorna? Bilen stannade efter ca 40 minuter och jag leddes ut för att kunna hålla mig i ett räcke som jag trodde var en del av relingen på en båt.
Det var tydligen mycket folk runt om mig. Till allt fnittrande och snackande med märkliga kommentarer dunkade en orkester med sin musik. När de spelade "Another day in paradise" revs min ögonbindel bort. 
Sakta otrolig sakta började min whiskydränkta hjärna att fatta var jag befann mig! Inte på någon färja, nej  de har släpat mig till Malmö och Amiralen, Malmös största danspalats. Framför mig fanns et 3 dukade långbord med Boarhunters dekaler i jätteformat på gavlarna. Däremellan hängde ett stort, rund 50 års skylt som liknade ett trafikmärke. Fortfarande sakta, mycket sakta, växte det fram det ena kända ansiktet efter det andra ur publikhavet. Ett 50 tal av våra valpköpare och även icke valpköpare hade samlats för att  fira min 50 årsdag ihop med mig! Och detta en hel månad i förväg!
Jag brukar ha rykte om mig att alltid ha käften med mig, men just då fick jag inte fram ett enda vettigt ljud. Jag blev helt överväldigad, gripen av glädje och lycka. Många fina presenter överlämnades, däribland en Grand Danois figur nästan i levande storlek. Vi åt gott och drack olika vätskor och dansade 
till det göteborgska storbandet, vars namn jag tyvärr har glömt i skrivande stund. 

Alla hade verkligen jättekul. Fru Toft, Gerd till förnamn och ägare av Damita, hade hade lite svårt att komma igång med dansandet. Efter mitt argument att hon aldrig förut hade dansat med en grönhårig, kryllhårig 50 åring, fick jag jag upp Gerd på dansgolvet. Det funkade alldeles utmärkt.
Tempot var hög, mycket hög! Jag tror att jag hann dansa med alla damerna. Svetten rann under den gröna peruken.
Skulle jag hålla på att fara över dansgolvet som jag gjorde, då skulle jag inte få uppleva min verkliga 50-årsdag basunerade orkesterledaren ut över lokalen. Det var full rulle hela kvällen.
När taxin kom för hemfärden hade en stor och minnesvärd kväll gått till ända. Hela kalaset var helt utan kostnader för mig. Kidnapparna stod för fiolerna.Vilka var då hjärnorna bakom min kidnappning? Givetvis Olssonligan i Åkarp, Tina & Ronnie Franze'n, Olle Dynamite och Katarina, Oscar, Ingalill, Ingemar och min äkta hälft Christina var alla djupt engagerade, men ingen nämnd ingen glömd.Att så många personer kunde håller tätt utan att läcka är en bedrift.
Det finns en dekal att köpa hos Grand Danois klubben med texten "Lycka är att äga en Grand Danois". Det är helt korrekt. Men lycka för mig är att ha ett sådant trevlig tvalpköpargäng, som ställer upp i vått och torrt för sin uppfödare. 
Trofasta vänner är som diamanter, värdefulla, sällsynta och underbara. Jag har många av dem! Nu undrar jag vad general Ulla Olsson kommer att hitta på när jag fyller 60 år. 
Back to content | Back to main menu