Hur vi startade - Kennel Boarhunters Great Danes

Go to content

Main menu:

Hur vi startade

Om oss
 
Min första kontakt med Grand Danois skedde i det bombade Berlin, strax efter det andra världskrigets slut. Situationen var katastrofalt, inget tak över huvudet och inget att äta. Jag var i sjuårsåldern och fick hjälpa min mor med anskaffning av något ätbart till familjen. Familjen, det var förutom morsan Annelise, broder Lutz, syster Dagmar och jag, Norbert. Vårt hus var en av få som inte hade bombats och var i relativ bra skick. I ett hus, endast 50 meter ifrån vårt, fanns det ett bombad slakteri. Byggnaden var kass, men slaktaren höll på att sälja kött i källaren. Där fanns det mat! Jag visste att slaktaren behövde foder till sina grisar och jag fick ett litet jobb där.
 
Slaktaren hade en liten kärra som drogs av två gigantiska Deutsche Doggen i harlekinfärgen. På kärrans låg det paketer bestående av små grenar, snyggt ihopbuntade, som kunde användas att elda i spisen med. Mitt jobb var att går upp och ner för gatorna med denna kärra och hundarna, ropande:
 
”Ved mot potatisskal….byter ved mot potatisskal!”
 

Människorna kom ut
ur husen eller det som var kvar av det och jag bytte deras potatisskal, en hink, mot ett knippe ved ved till deras spisar. När kärran var tom gick jag och Doggarna tillbaks till slakteriet.

 
Jag fick en handfull korvar för mitt jobb och hundarna  för sitt slit några ben att tugga på. Självklart blev vi ett bra team, hundarna och jag. Jag fick leka med dom och gå ut med dom och jag lärde oerhört mycket om denna ras, som jag blev mer och mer förälskad i.

 
När jag var vuxen, skulle jag absolut skaffa mig en Deutsche Dogge.
Tjugo år senare, när jag bodde i Sverige, fick jag ett telefonsamtal från vår dotter Susanne, ringande från Lund.

 
Pappa” sade hon “jag har sett världens mest underbara hund, jag vet inte vad det är för ras, men ägaren kallar den för Grand Danois”.

Hur ser den ut frågade jag. Susanne, som vår dotter heter,  beskrev hunden som mycket stor, vit med svarta fläckar och så hade hunden stående öron och jättestora fötter. Den var mycket snäll och ville bli klappad hela tiden. Då begrep jag att hon hade sett en Grand Danois i harlekin varianten. Det var samma ras och färg som slaktaren i Berlin hade.

Jag blev lite
förvånad över namnet på denna hundens ras. Den passade nämligen exakt in på beskrivningen av en Deutsche Dogge. Jag bad min dotter att vänta på mig och några minuter senare står jag mitt framför en majestetisk harlekin Grand Danois. Då fick jag reda på att mina älskade Deutsche Doggen kallas för Grand Danois i Sverige och Great Danes in tex. U.S.A eller Australien. Det tändes ett hopp att kunna skaffa en Grand Danois till familjen.
 
Vi bodde i en mindre villa. Jag reste mycket i mitt arbete som montageledare och frugan Christina jobbade skift i gatuköket i Staffanstorp. Vår dotter Susanne kände sig ibland lite otrygg om nätterna, när hon var ensam och krävde att vi skulle köpa en Grand Danois, som skulle vaktar huset och henne.
 
När Christina var liten, bodde hon granne med en blå Grand Danois i Malmö. Hon kom ihåg denna fantastiska färgen och vi bestämde oss för att skaffa en blå hanvalp. Kontakt togs med S.K.K och vi fick upp några namn på uppfödare av blå Grand Danois.
 
Vi kontaktade dåtidens mest berömda uppfödare för blåa Grand Danois, kennel Azur, som drevs av Jane Martinsson och Heikki Vesa strax utanför Lund. Vi blev väl mottagna av både Jane och Heikki och fick se deras hundar, som vi blev mäkta imponerat av. Tyvärr så skulle de upphöra med uppfödning av Grand Danois för att börja med en liten ras. Vi fick dock rådet att ta kontakt med L. Winberg i Hallstahammar, de hade fått en kull valpar, där Azurs Go man Go var fader. Modern hette Anja.


Vi åkte upp och stannade till på gården. Bilen hade hydraulfjädring och karossen sjönk ned efter stängning av bilmotorn. En dörr i huset öppnades och en stor blå Grand Danois hane sprang direkt mot vår bil, en Citroen CS. När jag tittade genom sidorutan såg jag bara en bred, blå bringa av denna ståtliga hane. 
Jag vågade inte att öppna dörren före ägaren Herr Winberg, berättade att det var bara att komma ut och in i huset. Vi följde rådet och gick in . Nu träffade vi vår första Grandis. Han hette Aramis. Han var en fin och frisk hund med ett mysigt humör. Allt funkade perfekt och en dag ställde vi ut honom, det gick bra och vi var fast i utställningscirkusen. Att ställa ut hund blev en livsstil.


Back to content | Back to main menu