Ivanhoe hittas sin överman - Kennel Boarhunters Great Danes

Go to content

Main menu:

Ivanhoe hittas sin överman

Ivanhoe och älgen
När vi bodde i Småland, närmare bestämt i Hageskruv, Älghult 
( Moosevillage) gick vi ofta stora rundor med våra hundar. En dag hände det en mycket intressant sak som påverkade beteendet av vår svarta Grand Danois Ivanhoe ganska mycket. Det var en riktig fin vinterdag med ca 50 cm nysnö som hade kommit under natten. Christina och jag beslöt att ta en tur i skogen för att fixa en snygg julgran. Vi hade Ivanhoe, som vi kallade för Ivis med oss. Han gick som vanligt utan koppel eftersom han var en excellent och certifierad lydnadshund.
I vår skog fanns det många av dessa ståtliga djur som kallas för skogens konung, Älgar. Därav namnet på orten Älghult.(Moosevillage) Vi kunde se Älgar när vi käkade frukost. De fanns mitt framför oss på 25 meters avstånd.

Vi lämnade vårt hus och gick genom den nyfallna snön rätt in i skogen. Efter att ha kollat några för oss lämpliga julgranar hade vi kommit ganska lång in i skogen. Jag hade gått snabbare med Ivis än Christina och hon var ca 100 meter bakom oss.
Ivis som hade gått lös intill mig och kollat några rådjursspår tvärnitade helt plötsligt.
Han lyfte på nosen och hans näsborrar vibrerade kraftig. Han hade fått vittring på något. Jag tittade framåt och då kunde jag se tre älgar in skogsglänta. Den ena älgen hade upptäckt oss och spanade in Ivis och mig. Vi stod helt tyst och stilla,
som djupfryst liksom.
Då bestämde sig Ivanhoe, vår modiga Grand Danois hane, som trodde att han var störst och starkast, för att kolla upp vem denna stora sak var, som glodde på honom. Med långa steg hoppande han genom den höga snön mot Älgen. Ivanhoes rörelse liknade han nästan en delfins rörelse i vatten. Han hade full fart och ju närmare han kom Älgen, desto lägre sänkte han sitt huvud. Till slut tom under snötäcket.
Älgen var helt lugn. När Ivis var en meter ifrån älgen hade han nästan sitt huvud under snön. Väl framme ryste han av snön och tittade undersökande mot älgen som nu böjde sig ner för att kolla vad Ivis var för något.
Ivis lyfte sitt huvud ur snön och slickade på älgens mule. Älgen gjorde inget, men då, som om fan hade farit Ivis, vände han på en femöring och sprang tillbaka mot Christina. Han hade en mycket hög hastighet och med full fart sprang han förbi Christina som inte kunde stoppa hans framfart. Han bara sprang och sprang och sprang…
Christina och jag skyndade oss hem och där satt Ivanhoe på trappan och väntade på oss. Han, som alltid trodd att han var störst, starkast och vackrast hade sett sin överman. Ivis deppade ca 3 veckor innan han hade kommit över det. Han träffade på älgar igen, men då var han cool. Han hade lärt sin läxa.

Text: Norbert


Back to content | Back to main menu