Ludde, människans bästa vän - Kennel Boarhunters Great Danes

Go to content

Main menu:

Ludde, människans bästa vän

Ludde  -  Hunden är människans bästa vän.
Denna mening har man hört ett antal gånger sedan barnsben.
Jag skriver gärna under detta påstående. Låt mig berätta varför.

Klockan 4.00 på måndag morgonen den 16.2.1987 väcktes jag av ett skrapande ljud.
Vår Grand Danois Ludde höll på att öppna köksdörren. Sedan fortsatte han att forcera halldörren och stormade utbringande ett förtvivlad gnyende, nästan ylande, uppför trappan som leder till vårt sovrum. Han hade aldrig gått upp för denna trappa tidigare, men nu var han framme och krafsade energiskt på sovrumsdörren. 
Han lät förtvivlat!
 


Aldrig tidigare hade Ludde uppfört sig på detta viset. Något måste ha hänt tänkte jag och slängde på mig ytterrocken. Ludde blev överlycklig att se mig, vände i dörrahålet och halvsprang nerför trappan. Väl framme vid utgångsdörren till trädgården stannade han tittande på mig.

Jag öppnade dörren och Ludde stack direkt ut till vårt hundhus som ligger 15 meter in på gårdsplanen. I hundhuset fanns vår 7 år gamla Bonnie Blue. Vår första import. Hon kom från Norge. Det gick några tankar genom mitt huvud. Det fanns rävar alldeles i närheten. Hade en räv smugit sig in i hundhuset? 
Orolig gick jag in i hundhuset och fann Bonnie liggande på golvet nästan livlös. Endast den yttersta svansspetsens lilla rörelsen visade att Bonnie fortfarande var vid liv. 
Vad hade hänt?
Det måste har skett så här. När Bonnie kliade sig på halsen med sitt bakben fastnade bakbenet i den överskjutande delen av hennes strypkoppel son hade det bildat en snara i vilken hennes bakben fastnade. Halsbandet liknade en åtta. I den ena halvan var hennes hals i den andra delen satt hennes bakben. Hur länge Bonnie hade legat i denna fruktansvärda ställning vet jag ej. Bonnie gav inte ett ljud ifrån sig. Hon höll på att strypa sig.
Så fort hon försökte att dra ut tassen från kopplet drogs kopplet ihop och halsen snärjades  ännu mer.
Jag lyckades inte att få ut tassen ur stryphalsbandet och sprang in i huset och hämtade en avbitartång.
Jag klippte snabbt upp stryphalsbandet och befriade Bonnie. Efter en längre stund piggnade Bonnie till igen och hälsade på mig och Ludde. Lite senare skällde hon på Ludde.
Vet ej om det var hennes sätt att tacka honom för att han hämtade hjälp och räddade hennes liv.
Det var det nog.

Back to content | Back to main menu